När vi ser på resultat och erfarenheterna från Allmännyttans Mobilitetsprojekt så återkommer ett antal faktorer som är problematiska ur ekonomiskt såväl som ekologiskt och socialt hållbara aspekter.

Möjligheten att röra sig i samhället eller möjligheten att slippa röra sig kan sammanfattas inom begreppet mobilitet. Till sist handlar det om att vara en del i samhället; att kunna ta sig till jobbet, att kunna ta ett jobb, att socialisera, handla eller bara göra något för nöjes skull.  

Den första frågan som vi ställer oss är; varför ska vi kunna röra oss i samhället och vems ansvar är det att säkerställa våra möjligheter till att transportera oss? Rätten till rörlighet kan säkerställas som en form av tillgänglighetslagstiftning och den kan uppfyllas på ett antal olika sätt. Det hänger ihop med de fysiska, fasta och rörliga resurser som vi har möjlighet att nyttja. Men det handlar inte bara om fysisk möjlighet utan även ekonomisk möjlighet eller rent regelmässigt, om vi har körkort eller inte.

Sammantaget så är det i samhällets intresse att alla har möjlighet att vara del i samhället och därmed är mobilitet en fråga som angår oss alla. Något vi behöver säkerställa tillsammans men också samarbeta kring och möjliggöra för fler. Det innebär att mobilitet är inte bara för fastighetsägaren att lösa men fastighetsägare har en oerhört viktig roll i att möjliggöra mobilitet för de som nyttja fastigheten. Det blir därför också fastighetsägarens ansvar att dela resurser för att mobiliteten ska vara så bra som möjligt ur ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt perspektiv. När vi tittar på resultaten och lärdomarna av projektet så ser vi att fastighetsägare generellt inte tar detta ansvar men de tar inte heller möjligheten.

Därför behöver vi hitta processer och affärsmodeller som gynnar och till och med driver på delande av resurser. Här ligger mycket låsningar kvar i dels hanteringen och delning av data kring våra resurser men kanske mest i inlåsningseffekterna av avtalen kopplat till parkering, laddstolpe eller fordon. Avtalen kopplat till ensamrätten av en parkering eller affärsmodeller som bygger på den egenägda bilen gör att vi inte delar eller nyttjar resurserna optimalt. När vi frigör oss ifrån inlåsningseffekterna kan vi också börja dela resurserna på en marknad.

Vi har konstaterat att det finns ett antal inlåsningsfaktorer som vi behöver se med nya ögon och det börjar i PBL och regelverket kring p-tal, kommuners hantering av boendeparkering samt normen om att ha sin egen parkering vid hemmet.

Nästa steg är att inte bara dela på existerande resurser utan att ta ansvar, planera och styra resurserna gemensamt för samhällets bästa, eller åtminstone områdets bästa. Här har bostadsbolagen mycket att lära. Det är när vi kan dela och styra resurserna i ett större sammanhang som de stora skalfördelarna infaller. Skalfördelar som traditionellt sätt ligger utanför bostadsbolagens intressesfär eller mandat men som egentligen borde vara kärnverksamhet.

Här borde det finnas ett lagstadgat ansvar att samarbeta över fastighetsgränserna i till exempel mobilitetsfondsområden. Allas ansvar är ingens ansvar och därför behövs tydlighet i vem eller vilka som ska lösa mobiliteten. Någon behöver ha helheten. Att, som nu, peka på en fastighetsägares ansvar att bygga parkering eller att säga till marknaden att lösa det, har inte byggt tillgänglighet för alla utan mest för de med ekonomiska möjligheter.

Om vi går upp ett par nivåer i skala och tänker att Allmännyttan kunde dela på alla sina mobilitetsresurser i hela Sverige. Det skulle skapa världens största och mest attraktiva mobilitetstjänst. Det skulle göra hyresrätten vida mer attraktiv än andra boendeformer och samtidigt minska kostnaderna för mobilitet för alla inom Allmännyttan. Förståelsen för att dela mobilitet i stor skala kanske borde leda till ett stort ekosystem där delad mobilitet är en naturlig del av kollektivtrafikens uppdrag.

Till sist handlar detta om ett effektivt nyttjande av resurser där vi i ett optimalt system bara behöver maximalt 1 parkeringsplats per bil, en laddstation på var femte parkering och en delad bil per 10 hushåll. I ett transporteffektivt samhälle skulle därför 500.000 delade elbilar tillfredsställa behovet av 5 miljoner hushåll med 10 miljoner invånare. Det skulle innebära att vi, i Sverige, kan elektrifiera hela den privata fordonsflottan på ett och ett halvt år med den försäljningstakt vi idag har. Allmännyttan skulle kunna stå för 10% av dessa fordon och behovet av nyproducerade batterier med begränsat tillgång till jungfruliga metaller skulle avsevärt att minska.

Förutom den uppenbara vinsten av att alla privata fordonsresor blir fossilfria inom 1,5 år utan att belasta elnätet nämnvärt så kommer alla delade fordonsbatterier också snabbt kunna agera effektutjämnare på nätet. Den absolut största vinsten i delad elektrisk mobilitet ligger i de fordon och de batterier som inte behöver produceras för ett transportsystem som bygger på den egenägda bilen.

En sidoeffekt av delad elektrisk mobilitet är effekten på byggkostnaderna. När bostäder byggs för delad mobilitet från början sparar byggbolagen avsevärt på byggkostnaderna och därmed kan vi bygga fler och billigare bostäder för samma pengar. Frågan är om inte värdet på dessa bostäder med lägre kostnader kommer att öka mer i förhållande till de bostäder som är fast i gamla investeringar.

Alla kommunala, regionala och statliga elfordon borde delas för att snabbt nå en kritisk massa av delade mobilitetstjänster som gynnar samhället stort och som nyttjar resurserna mest effektivt. Allmännyttan kan lokalt bli en drivande faktor för den omställning som måste ske men till sist handlar det om att politiken behöver ta ansvar och börja upphandla delad elektrisk mobilitet. Samhället behöver förändra de grundläggande förutsättningarna som hindrar delande och i stället skapa regelverk och affärsmodeller som underlättar och driver delandet av resurser.

Projektet hoppas vi har varit en dörröppnare för omställningen till ett nytt och mer transporteffektivt samhälle som också gör det möjligt att möta våra klimatmål i tid.

Här kan du läsa mer om projektet:
https://www.sverigesallmannytta.se/mobilitet/allmannyttans-mobilitetsprojekt/

 Tänk att vi får bo i mångfaldens Sverige. För Sverige består just av en mångfald av olika förutsättningar, tillgångar och möjligheter. En mångfald av rikedom med kvalitéér av landet, staden, kulturen och naturen. Vi har den bästa av världar och detta är värt att bevara men också att utveckla. 

Men det är inte platsen utan det är vi som är Sverige, det är vi som är världsmedborgare och planetskötare. Vi som bott här i generationer eller vi som precis kommit hit. Det är vi som jobbar och det är vi som spelar fotboll. Det är vi som öppnar våra hem för behövande och det är vi som bjuder upp till fest. Det är vi som lär barnen simma och det är vi som plockar upp skräp. Det är också vi som är köerna och det är vi som är utsläppen. Det är vi som vill njuta av naturen och det är vi som väljer politiken.

Vi kan därför skapa ett samhälle där vi inte sitter fast i köer, varken till jobbet, till en plats i skolan eller en ny bostad. Vi kan bygga valfrihet att ta sig fram med bil, båt eller buss utan utsläppen som förstör för våra barn. Vi kan se våra barn cykla tryggt till skolan och utan att känna sig stressade, rädda eller otillräckliga. Framför allt kan vi ta till vara på ett samhälle där vi ser värdet i alla individer, där olikheter berikar oss och där mångfalden i våra egenskapar för oss framåt, tillsammans, som samhälle. 

Klimatförändringarna kommer dock att ändra spelplanen för både Sveriges livsförutsättningar, liksom övriga världens. Hur vi bygger idag påverkar vår ekonomi och våra barns levnadsvillkor framöver. Vi kan antingen låtsas som om världen inte förändras kring oss och att vi inte blir påverkade. Eller så kan vi planera för ett bättre samhälle som hänger ihop, som är hållbart både ekologiskt, ekonomiskt och socialt.

Vi kan nämligen välja vår framtid och vi i Miljöpartiet har gjort vårt val. Vi väljer att ta ansvar för vår gemensamma framtid. Vi väljer att kämpa för klimatet. Vi väljer en framtid med våra barn. 

Jag har valt, har du?

/ Carl Ståhle - arkitekt, kommunikatör & digital förändringsledare