Är Akademiens kris det som får Nobel att explodera?
Nobel är ett av våra största internationellt kända varumärken, ett av världens mest beundrade. En förebild, symbol och förespråkare för vetenskapen, för kulturen, för freden & mänskligheten. Det var också det Alfred Nobel ville lämna efter sig. ”…prisbelöning åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”, lyder den inledande texten i testamentet. Det är därför dags att Nobelstiftelsen tar sitt sociala och ekonomiska ansvar för mänsklighetens hållbara utveckling för att just kunna leva upp till syftet med testamentet.
Min farfar, Nils K Ståhle, var VD för Nobelstiftelsen mellan 1948 och 1972 där han i allra högsta grad var involverad i, inte bara diskussionen kring uppkomsten av Ekonomipriset 1968 utan, varför detsamma inte är att betrakta som ett Nobelpris. Det är just Riksbankens ekonomipris till minne av Alfred Nobel. Under hans ledning genomfördes också en omfattande översyn som förändrade investeringsprinciperna och förvaltningen av prispengarna. De otidsenliga, omoderna och inflexibla principerna som då gällde hade urholkat hela arvet och prispengarna fick till följd sänkas flera gånger. Hade inte Nobelstiftelsen vågat ta tag i de nödvändiga förändringarna och nya tolkningarna av testamentet som krävdes hade vi idag inte haft någon prissumma kvar att ge ut.
Världen förändras ständigt och utvecklingen går framåt. Det som igår var den bästa investeringen har vi idag förstått är direkt förödande. För bara ett år sedan kunde vi läsa om hur Nobelstiftelsen investerar sina pengar i tobak, vapen och fossila bränslen. Hur stiftelsen investerar sina över 4 miljarder har mångdubbelt större nytta för mänskligheten än prissumman i sig, förutom det givna symbolvärdet som gott ledarskap innebär. Nobelstiftelsen har inte bara ett ansvar för Nobelpriset och dess överlevnad. De har också ett ansvar för hur arvets investeringar, i testamentets anda, gör mänskligheten nytta.
Nobelstiftelsen hänger kanske inte med i den förändring och den utveckling som den är satt att prisa. Dess associerade organisationer bär inte längre upp varumärket som stiftelsen är satt att förvalta. De ickeval och den oförmåga till utveckling som befäster gamla förlegade normer och principer bör även Nobelstiftelsen internt ta tag i. Det är inte bara dags att helt se över de investeringar som är kopplade till för mänskligheten ohållbara verksamheter och som står i direkt strid med hela syftet av Nobels testamente. Det är också dags att se över övriga principer som idag är otidsenliga, omoderna och inflexibla. Forskarvärlden är eniga om vad som ger mänskligheten störst nytta just nu. Kanske bör Nobelstiftelsen också lyssna på forskningen som den är satt att upphöja.
Turerna kring Svenska Akademien, de moraliska och juridiska kriserna som kommer därav, har även det satt hela varumärket kring Nobelpriset i gungning. Nobelstiftelsen borde fundera över sin egen roll i bevarandet och skyddandet av Svenska Akademiens omoderna och socialt ohållbara s.k. kultur. Dess totala avsaknad av det kvalitativa kulturbegreppet och de socialt överförda levnadsmönster som en del i Svenska Akademiens aktörer står för är inget som stiftelsen bör uppmuntra eller ens indirekt stötta. Utmaningen som Nobelstiftelsen står inför är inte lätt. Bevara och bygg vidare eller våga ifrågasätta och förändra.
Med tanke på Karolinskas skandaler kring Macchiarini, som även de befläckat varumärket Nobel, behöver Nobelstiftelsen fundera över vilka institutioner som associeras med Nobelpriset. Sålunda kan man också fråga sig om Nobelstiftelsen kan acceptera associeringen med Ekonomipriset 2018. Denna gång ges priset till en teori som visar sig vara en stor anledning till att nödvändiga investeringar inte har gjorts i tid för klimatet och därför hotas mänskligheten i sin helhet. Nordhaus representerar en princip inom ekonomin som är helt ekonomiskt ohållbar därför ekonomi kan inte isoleras ifrån övriga samhället. När en forskare blandar ihop höga ekonomiska kostnader med värderingen dyrt så borde man dra öronen åt sig. När man gör bedömningen om något är dyrt behöver man ta i beaktande alternativkostnaden. Hans Joachim Schellnhuber sägs ha fått frågan om vad som är skillnaden mellan 1,5-2 graders uppvärmning och 3-4 graders uppvärmning. Svaret var lika genialiskt i sin enkelhet som skrämmande, -Den mänskliga civilisationen. Nordhaus anser alltså att det är för dyrt att rädda mänskligheten. Fundera då över Nobels testamente: ”hafva gjort menskligheten den största nytta”. Samma institutioner som varit med om att bygga varumärket Nobel är desamma som idag utgör det största hotet. Idag står Nobelstiftelsen inför samma behov av förändring som när man tolkade om testamentet och dess principer på femtio- och sextiotalet. Nu har det gått ytterligare sjuttio år och det kan vara dags igen.
Krisen för varumärket Nobel och priset i stort kanske är en spegling av den tid vi lever i. Vetenskapen är satt på undantag och ”alternativ fakta” ruckar på samhällets tillit till kunskapsbaserade beslut. Problemen är kanske vida större än vad stiftelsen verkar förstå och då räcker det inte med att bygga ett Nobelmuseum. Det finns en stor risk att det storsvulstiga bygget på Blasieholmen bara blir ett mausoleum över en svunnen tid, utan de estetiska, tekniska eller arkitektoniska storheter som gör det intressant och relevant.
Hela Alfred Nobels verksamhet byggde på viljan att skapa, förbättra och förändra. Dynamiten var, i dubbel bemärkelse, ett viktigt verktyg i den förändringen. För det finns kanske endast en sak som aldrig förändras och det är att allt förändras. Verksamheten kring varumärket behöver kanske fundera över vad Alfred Nobel ville med sitt testamente, vad som gör mest nytta för mänskligheten och hur Nobelstiftelsen ska kunna leda den förändringen.
Carl Ståhle, arkitekt och aktiv i Miljöpartiet
