Skrota bilproducenternas affärsmodeller – inte bilarna
Debattörerna från bilbranschen, de som lever på att producera och sälja nya bilar, har identifierat ett problem. De kallar indirekt sina egna produkter, som fortfarande fungerar, för ett "sopberg". Ett problem som står i vägen för en hållbar framtid. De anser att bilars långa hållbarhet är ett problem. Det får det att framstå som att problemet är att miljön och klimatet blir lidande. De menar att detta "sopberg" av gamla bilar är ohållbart, men för vem är det ohållbart och på vilket sätt?
Källa: Berget av gamla bilar vaxer dags for en skrotningspremie Pourmokhtari
Det är korrekt att äldre bilar som fortfarande rullar är ohållbart för deras ekonomi och affärsmodell. De vill ju sälja nya bilar och äldre bilar blockerar den möjligheten. Om knappt fem miljoner hushåll har strax över fem miljoner bilar och de rullar i över 20 år - ja, då kommer ju försäljningen av nya bilar inte vara så hög. Faktum är att med en försäljning på hela 250.000 elbilar om året, vilket vi är långt ifrån idag, och lika många skrotade så kommer bilflottan att ha ställt om till eldrift om 20 år. Ja, det är helt ohållbart för den tiden har vi inte. Vi måste ställa om mycket snabbare.
En del av lösningen för snabbare omställning som framförs är att vi ska belöna skrotandet av bilar, som fortfarande fungerar, genom en skrotningspremie. Det är precis samma affärsmodell som många elektronikbolag har blivit så kritiserade för. Att till exempel göra det svårt att fortsätta använda en fullt fungerande mobiltelefon och i stället premiera köpandet av nya produkter. Produkter som har en inprogrammerad "end of life" med allt kortare livscykel har till och med börjat förbjudas. Men att redan byggda bilar fortsätter rulla i många år är inte nödvändigtvis ohållbart. Det är bara ohållbart om de fortsätter att rulla på fossila bränslen.
Om bilindustrin på riktigt var angelägna om den ekologisk hållbarheten så borde de fokusera på andra lösningar än att skrota bilar som fortfarande fungerar. De borde fokusera på att Pourmokhtari och Regeringens klimatpolitiska handlingsplan innehöll ett omställningsstöd från fossilbil till elbil så att bilarna kan fortsätta rulla. Ett sådant stöd skulle dessutom ge en injektion till bilverkstädernas verksamhet och öka deras incitament att kunskapshöja inom till exempel batteriteknik. Om omställningsstödet dessutom innehöll krav på vehicle-to-grid (V2G) teknik så skulle varje begagnad bil med batteri bli en balanstjänst till elnätet.
Om bilindustrin på riktigt var angelägna om den sociala hållbarheten för sina kunder så skulle de underlätta för att bibehålla billiga begagnade bilar på marknaden. Genom att ersätta den fossila drivlinan med el och batterier kan karossens livslängd ökas. Då skulle fler människor ha råd att köpa och att köra en eldriven bil.
Om bilindustrin på riktigt var angelägna om sin egen och kundernas ekonomiska hållbarhet skulle de säkerställa att alla nya bilar var elbilar men framför allt delbara, som prenumerationstjänst. På så sätt kan en producerad elbil tillfredsställa ca tio hushålls behov av bil. Det skulle innebära 10 procent av produktionskostnaden av ändliga material med kraftigt ökad lönsamhet. Det intressanta är att om 250.000 elbilar var delbara så skulle omställningen av bilflottan ta 2 år.
Bilindustrin bör inte efterfråga förslag som cementerar ”business as usual” utan stöd för omställning till cirkulära affärsmodeller när Regeringen och Pourmokhtari lägger fram den klimatpolitiska handlingsplanen. Omställningsstöd som gynnar klimatet men även kundernas frihet att resa med bil är att föredra men kanske mest för att bilindustrin ska bli mer lönsam på ett hållbart sätt.
I omställningen måste vi hitta samarbetsmöjligheter där vi löser utsläppsproblemen på ett sätt som gör det lönsamt att ställa om för alla parter. Det är fullt möjligt att få bättre mobilitetstjänster, fler tillgängliga bilar för alla till ett billigare pris och med högre lönsamhet. Det är inte möjligt med ”business as usual”
Carl Ståhle, digitaliserings- och mobilitetsexpert samt språkrörskandidat för Miljöpartiet
Carl Ståhle nominerad till språkrör
Vi känner alla till problemet
Världens megatrender jobbar för oss
För detta accepterar jag nomineringen!
Carl Ståhle
En effektiv klimatpolitik kräver att fler partier bidrar
Mitt löfte - jag ska göra allt i min makt
Vi behöver få alla med på den gemensamma visionen om ett bättre samhälle bortom klimatkrisen
Själv är jag väldigt förtjust i kommunikationen Bilen, Biffen, Bostaden, Börsen och Butiken. Den är så tydlig för medborgarna hur de ska ta sig an klimatutmaningen. OM vi lägger samma kommunikation på regionnivå på vad politiken behöver göra så kanske det skulle se ut så här: Kollektivtrafik - Kosten - Karolinska - Kostnadskontroll - Kolbudgeten. På riksnivå tror jag det handlar om Digitalisering, Data, Delning och Decentralisering men framför allt Du & jag. För om inte du och jag, tillsammans drar åt samma håll då kommer vi ingen vart. Samarbete!
Det är Vi som är framtiden
Tänk att vi får bo i mångfaldens Sverige. För Sverige består just av en mångfald av olika förutsättningar, tillgångar och möjligheter. En mångfald av rikedom med kvalitéér av landet, staden, kulturen och naturen. Vi har den bästa av världar och detta är värt att bevara men också att utveckla.
Men det är inte platsen utan det är vi som är Sverige, det är vi som är världsmedborgare och planetskötare. Vi som bott här i generationer eller vi som precis kommit hit. Det är vi som jobbar och det är vi som spelar fotboll. Det är vi som öppnar våra hem för behövande och det är vi som bjuder upp till fest. Det är vi som lär barnen simma och det är vi som plockar upp skräp. Det är också vi som är köerna och det är vi som är utsläppen. Det är vi som vill njuta av naturen och det är vi som väljer politiken.
Vi kan därför skapa ett samhälle där vi inte sitter fast i köer, varken till jobbet, till en plats i skolan eller en ny bostad. Vi kan bygga valfrihet att ta sig fram med bil, båt eller buss utan utsläppen som förstör för våra barn. Vi kan se våra barn cykla tryggt till skolan och utan att känna sig stressade, rädda eller otillräckliga. Framför allt kan vi ta till vara på ett samhälle där vi ser värdet i alla individer, där olikheter berikar oss och där mångfalden i våra egenskapar för oss framåt, tillsammans, som samhälle.
Klimatförändringarna kommer dock att ändra spelplanen för både Sveriges livsförutsättningar, liksom övriga världens. Hur vi bygger idag påverkar vår ekonomi och våra barns levnadsvillkor framöver. Vi kan antingen låtsas som om världen inte förändras kring oss och att vi inte blir påverkade. Eller så kan vi planera för ett bättre samhälle som hänger ihop, som är hållbart både ekologiskt, ekonomiskt och socialt.
Vi kan nämligen välja vår framtid och vi i Miljöpartiet har gjort vårt val. Vi väljer att ta ansvar för vår gemensamma framtid. Vi väljer att kämpa för klimatet. Vi väljer en framtid med våra barn.
Jag har valt, har du?
/ Carl Ståhle - arkitekt, kommunikatör & digital förändringsledare
Är Akademiens kris det som får Nobel att explodera?
Nobel är ett av våra största internationellt kända varumärken, ett av världens mest beundrade. En förebild, symbol och förespråkare för vetenskapen, för kulturen, för freden & mänskligheten. Det var också det Alfred Nobel ville lämna efter sig. ”…prisbelöning åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”, lyder den inledande texten i testamentet. Det är därför dags att Nobelstiftelsen tar sitt sociala och ekonomiska ansvar för mänsklighetens hållbara utveckling för att just kunna leva upp till syftet med testamentet.
Min farfar, Nils K Ståhle, var VD för Nobelstiftelsen mellan 1948 och 1972 där han i allra högsta grad var involverad i, inte bara diskussionen kring uppkomsten av Ekonomipriset 1968 utan, varför detsamma inte är att betrakta som ett Nobelpris. Det är just Riksbankens ekonomipris till minne av Alfred Nobel. Under hans ledning genomfördes också en omfattande översyn som förändrade investeringsprinciperna och förvaltningen av prispengarna. De otidsenliga, omoderna och inflexibla principerna som då gällde hade urholkat hela arvet och prispengarna fick till följd sänkas flera gånger. Hade inte Nobelstiftelsen vågat ta tag i de nödvändiga förändringarna och nya tolkningarna av testamentet som krävdes hade vi idag inte haft någon prissumma kvar att ge ut.
Världen förändras ständigt och utvecklingen går framåt. Det som igår var den bästa investeringen har vi idag förstått är direkt förödande. För bara ett år sedan kunde vi läsa om hur Nobelstiftelsen investerar sina pengar i tobak, vapen och fossila bränslen. Hur stiftelsen investerar sina över 4 miljarder har mångdubbelt större nytta för mänskligheten än prissumman i sig, förutom det givna symbolvärdet som gott ledarskap innebär. Nobelstiftelsen har inte bara ett ansvar för Nobelpriset och dess överlevnad. De har också ett ansvar för hur arvets investeringar, i testamentets anda, gör mänskligheten nytta.
Nobelstiftelsen hänger kanske inte med i den förändring och den utveckling som den är satt att prisa. Dess associerade organisationer bär inte längre upp varumärket som stiftelsen är satt att förvalta. De ickeval och den oförmåga till utveckling som befäster gamla förlegade normer och principer bör även Nobelstiftelsen internt ta tag i. Det är inte bara dags att helt se över de investeringar som är kopplade till för mänskligheten ohållbara verksamheter och som står i direkt strid med hela syftet av Nobels testamente. Det är också dags att se över övriga principer som idag är otidsenliga, omoderna och inflexibla. Forskarvärlden är eniga om vad som ger mänskligheten störst nytta just nu. Kanske bör Nobelstiftelsen också lyssna på forskningen som den är satt att upphöja.
Turerna kring Svenska Akademien, de moraliska och juridiska kriserna som kommer därav, har även det satt hela varumärket kring Nobelpriset i gungning. Nobelstiftelsen borde fundera över sin egen roll i bevarandet och skyddandet av Svenska Akademiens omoderna och socialt ohållbara s.k. kultur. Dess totala avsaknad av det kvalitativa kulturbegreppet och de socialt överförda levnadsmönster som en del i Svenska Akademiens aktörer står för är inget som stiftelsen bör uppmuntra eller ens indirekt stötta. Utmaningen som Nobelstiftelsen står inför är inte lätt. Bevara och bygg vidare eller våga ifrågasätta och förändra.
Med tanke på Karolinskas skandaler kring Macchiarini, som även de befläckat varumärket Nobel, behöver Nobelstiftelsen fundera över vilka institutioner som associeras med Nobelpriset. Sålunda kan man också fråga sig om Nobelstiftelsen kan acceptera associeringen med Ekonomipriset 2018. Denna gång ges priset till en teori som visar sig vara en stor anledning till att nödvändiga investeringar inte har gjorts i tid för klimatet och därför hotas mänskligheten i sin helhet. Nordhaus representerar en princip inom ekonomin som är helt ekonomiskt ohållbar därför ekonomi kan inte isoleras ifrån övriga samhället. När en forskare blandar ihop höga ekonomiska kostnader med värderingen dyrt så borde man dra öronen åt sig. När man gör bedömningen om något är dyrt behöver man ta i beaktande alternativkostnaden. Hans Joachim Schellnhuber sägs ha fått frågan om vad som är skillnaden mellan 1,5-2 graders uppvärmning och 3-4 graders uppvärmning. Svaret var lika genialiskt i sin enkelhet som skrämmande, -Den mänskliga civilisationen. Nordhaus anser alltså att det är för dyrt att rädda mänskligheten. Fundera då över Nobels testamente: ”hafva gjort menskligheten den största nytta”. Samma institutioner som varit med om att bygga varumärket Nobel är desamma som idag utgör det största hotet. Idag står Nobelstiftelsen inför samma behov av förändring som när man tolkade om testamentet och dess principer på femtio- och sextiotalet. Nu har det gått ytterligare sjuttio år och det kan vara dags igen.
Krisen för varumärket Nobel och priset i stort kanske är en spegling av den tid vi lever i. Vetenskapen är satt på undantag och ”alternativ fakta” ruckar på samhällets tillit till kunskapsbaserade beslut. Problemen är kanske vida större än vad stiftelsen verkar förstå och då räcker det inte med att bygga ett Nobelmuseum. Det finns en stor risk att det storsvulstiga bygget på Blasieholmen bara blir ett mausoleum över en svunnen tid, utan de estetiska, tekniska eller arkitektoniska storheter som gör det intressant och relevant.
Hela Alfred Nobels verksamhet byggde på viljan att skapa, förbättra och förändra. Dynamiten var, i dubbel bemärkelse, ett viktigt verktyg i den förändringen. För det finns kanske endast en sak som aldrig förändras och det är att allt förändras. Verksamheten kring varumärket behöver kanske fundera över vad Alfred Nobel ville med sitt testamente, vad som gör mest nytta för mänskligheten och hur Nobelstiftelsen ska kunna leda den förändringen.
Carl Ståhle, arkitekt och aktiv i Miljöpartiet
En dysfunktionell opposition urholkar rättsstaten
Nu går vi in i valåret 2018 och alla tänker på vilken regeringskonstellation som ska komma till makten. Spelteoretikernas högtid är nu innan opinionsundersökningarnas fluktuationer tar över. Senast resonerade en artikel om hur väljargruppens åldersskillnader aldrig varit större. Får vi ett val mellan unga och gamla? Nytt eller gammalt? Öppenhet eller rädsla? Eller blir det en klassisk höger-vänster diskussion? Den stora frågan verkar vara vilka som bildar regering men det som avgör Sveriges utveckling är de som bildar opposition.
2018 års val handlar, denna gång, inte om vilken regeringskonstellation som kommer till makten. Det handlar om vilken opposition som kan säkerställa rättsstaten och demokratin. Får vi en opposition som jobbar för Sveriges bästa, försöker få igenom breda uppgörelser och tar de viktiga långsiktiga besluten. Eller får vi en opposition som godtyckligt försöker fälla ministrar, stoppa beslut, gör tomma medieutspel och sura i 4 år? Oppositionen har en mycket viktigare roll för Sveriges utveckling än de verkar förstå.
Under de senaste åren har vi sett smak på både värsta-scenarier och bästa-scenarier. Den, till synes, svaga S/MP regeringen kan ha varit den bästa regeringen sedan länge för demokratin. Det har nämligen under perioden slutits över 20st breda politiska överenskommelser jämfört med bara 1 under Alliansregeringens 8 år vid makten. Som kronan på verket och en fantastisk start på valåret 2018 började den nya klimatlagen gälla som visar på Sveriges förmåga att ta breda, viktiga och långsiktiga politiska beslut.
Sveriges politik är inte mer splittrad än att vi faktiskt kan komma överens om säkert 98% men mediedramaturgin kräver konfliktytor istället för överenskommelser och kompromisser. Ofta får plånboksfrågor oproportionerligt stor betydelse på valdagen och medierna lyfter upp vinnare och förlorare när politiken har förhandlat fram en kompromiss. I ingen annan förhandling mellan olika parter i näringslivet eller i privatlivet så ser man en uppgörelse som ett nederlag för den ena eller andra parten. Nederlaget är ett faktum när man inte kan nå en uppgörelse eller nå en kompromiss. Men i politiken finns alltid en förlorare som har svikit sin själ.
Den svaga och ibland dysfunktionella oppositionen kan samtidigt vara anledningen till den S-ledda regeringens stora övertramp på rättsstaten och dess principer. Jag tänker naturligtvis på Trafikverkets ledning och styrelsens medvetna beslut att åsidosätta svensk lag, utan att de blir åtalade och dömda. Var finns ansvarsutkrävandet? En stark opposition som inte är ute efter billiga politiska och kortsiktiga vinningar och som verkligen bryr sig om demokratin och rättsstaten hade aldrig släppt igenom denna skandal. När det väl kom till kritan så prioriterade man spelteorin och billiga politiska poäng framför Sveriges lagar, fundamentet vi bygger staten på.
Det största hotet mot rikets säkerhet är dock pågående just nu, med oppositionens goda minne. Vi har idag en myndighet, Migrationsverket, som tolkar lagen godtyckligt, applicerar lagen retroaktivt, åsidosätter grundläggande rättsprinciper och internationella överenskommelser. Vi har nu levt med den tillfälliga asyllagstiftningen sedan 22 juli 2016 och hur den kom till kan man ha olika åsikter om. Det värsta är hur den appliceras och lagstiftarens medvetna motsatsresonemang samt intentioner om att lagen ska tolkas retroaktivt, trots att den inte är retroaktiv, som gör den till Sveriges fiende nr 1. P.g.a. en svag regering och en svag opposition har Migrationsverket troligen hänvisat till fel lag i minst 44.000 asylärenden och ingen har vågat syna bluffen.
Men de stora förlorarna är inte enbart asylflyktingarna som fått en rättsvidrig behandling utan det är 10 miljoner svenskar som tror de lever i en rättsstat. De ser en justitieminister, migrationsminister och myndighet som medvetet skriver och tolkar lagar retroaktivt. Samtidigt sitter den dysfunktionella oppositionen och låter nedmonteringen av rättsstaten hända. För vad händer när en regering börjar skapa och applicera lagar retroaktivt? Vad händer när du följde lagen, men sen ändrades reglerna och du döms ändå? Detta gör Sverige till ett laglöst land!
Visst behöver Sverige en stark och samarbetsinriktad regering efter valet 2018 och till den vill jag bidra, men min största oro är en dysfunktionell opposition.
Carl Ståhle
Rikdsdagskandidat 2018
Sluta investera i bakkant - bara höghastighetståg kan konkurrera med flyget
Ska vi kunna ge flyget och framtidens klimatmål en match krävs höghastighetståg, eller rättare sagt resor under 3 timmar. Då kan trafikverket inte fortsätta tänka bil när de tänker mer transportinfrastruktur.
I en värld där utvecklingen går fort måste vi stå på tå och bygga efter bästa förmåga. För att ligga tekniskt och kunskapsmässigt i framkant i vårt avlånga land behöver vi lösa knuten av snabba långa fossilfria transporter. Flexibilitet och tillgänglighet med elbilar och kollektivtrafik kommer lösa de korta och medellånga avstånden.
Idag har Trafikverket ett stort ansvar för alla trafikslag. Det är dags att de tar det. Då räcker det heller inte att bara titta på siffror som visar på ökad bilism och utifrån det tänka att det är mer bilvägar som behövs.
På 1800-talet byggdes Göta kanal och vid den tiden lades också grunden för den svenska järnvägen. Västra stambanan var klar 1862 och södra stambanan 1864 vilka tillsammans med Göta kanal gav möjligheter för industrialismens ökade krav på transporter. Tågen, båtarna och affärsmodellerna har utvecklats men infrastruktursatsningen är fortfarande värdefulla i vårt avlånga land.
Nu står vi inför nästa stora infrastruktursatsning och vi behöver titta på hur våra transportsystem kommer att fungera framöver. Inte hur det har fungerat fram till nu. Det är här Trafikverket gör helt fel prioriteringar.
Elbilen, men framför allt självkörande bilar, gör korta och medellånga transporter både flexiblare, snabbare och billigare. Långsamma oflexibla tåg har svårt att konkurrera. Många beräkningar säger också att trängseln försvinner när delningstjänster och effektivare körningar gör det möjligt att ha bara åtta procent av den fordonsflotta vi idag har. Troligen ökar också transporterna när det blir enklare.
Återstår då de långa transporterna för gods och människor. Här handlar det om i huvudsak två saker. Vi behöver ta oss fram snabbare över längre sträckor där hastigheten och säkerheten för den självkörande bilen inte är realistisk. Vi behöver lösa stora mängder transporter av både människor och tungt gods utan att miljön blir lidande. Vi behöver konkurrera med flyget där logistiken och tiden sällan kommer under 3 timmar.
Hade Transportstyrelse verkligen tittat vad som står för dörren så hade man kanske inte ens föreslagit 20 år gamla höghastighetståg utan gjort världens första storskaliga satsning på Hyperloop. 1000km/h och 40 min mellan Stockholm och Malmö är det “leapfrog” som vårt transportsystem behöver. När staten gör investeringar som förändrar förutsättningarna och ger Sverige ett försprång, det är då vi får utväxling för våra investeringar. Vi gjorde dessa satsningar med Göta kanal, järnvägen och tunnelbanan för hundra till tvåhundra år sedan. Bredbandsutbyggnaden och Hemdator-satsningen tillsammans med 3G utbyggnaden och Digitalt först, är exempel på satsningar i närtid. Dessa är exempel på satsningar i framkant som har lagt grunden för Sveriges konkurrenskraft och ekonomiska välstånd.
Nu står vi inför nästa stora steg i infrastruktursatsningar och då räcker det inte med 250km/h om 40 år eller ytterligare en motorväg till dubbla kostnaden. Vi behöver göra en infrastruktursatsning i stil med tunnelbanan eller Göta kanal och vi behöver göra investeringen på 10-15 år. Vi har helt enkelt inte råd att vänta till 2060.
Trafikverket måste lyfta blicken, se till framtidens transportsystem och sluta investera i bakkant.
Första dagen på resten av mitt liv
Jag skriver "När inte ens Sverige följer svensk lag" i ETC om min kamp för mina två asylpojkars rätt till en rättvis behandling. De kanske har rätt att stanna, de kanske inte har rätt men behandlingen måste vara rättvis, rättssäker och följa lagen.
Här finns det tyvärr mycket att önska från Migrationsverket, domstolsväsendet och våra folkvalda
Avskaffa inte ränteavdraget - Höj det istället!
I Sverige har vi, till skillnad från t.ex. USA, personen och dess lön som säkerhet i ett bostadslån. I USA så har man fastigheten som säkerhet. Kan personen inte betala så äger banken huset. Samtidigt så ruineras inte privatpersonerna när bankerna tar för höga risker.
Ränteavdraget gynnar alltså de som kan ta höga lån på sin höga lön och har ingenting med investeringskostnaden i fastigheten att göra. Istället så pressas bara hela marknaden upp i pris och de med lägst lön, och minst kapital kommer längre och längre ifrån bostadsmarknaden och möjligheten att äga sitt boende.
Ränteavdraget kopplat till försäljningen
Hur skulle det se ut om man inte får göra avdraget varje år utan att det just är kopplat till investeringen i bostaden.
Förslagsvis så skulle det kunna se ut som följer:
Du får dra av räntan (förslagsvis de senaste 10 åren) på de lån du har gentemot ev. vinst i fastigheten när du säljer.
Ditt hem på 2,5 milj ökar med 5% om året ger ett värde på ca 4 milj efter 10 år
Reavinsten ska ska alltså beräknas på 1,5 milj
Ränteavdraget blir då 10x80.000kr = 800.000
Den beskattningsbara reavinsten blir därmed 700.000 istället för 1,5 milj vilket ger följande effekter
1. Staten sparar ränteavdragen från dag 1 vilket ger 50 miljarder till statskassan
2. Reavinstavdragen blir bara 1 år det första året, sedan 2 sedan 3 vilket skapar ett direkt tillskott till stadskassan som vi kan finansiera byggande med.
3. När det är dags att sälja för att byta boende så får säljaren inte en lika stor ekonomisk bi-effekt vilket ökar rörlighet på marknaden.
4. Vi boostar inte huspriserna på samma sätt genom att finansiera boende.
5. Människor bygger inte sin dagliga ekonomi på en fiktiv kostnad utan på den korrekta räntekostnaden.
6. Detta stimulerar till att ta hand om och förvalta sitt boende och investeringarna betalar sig.
7. Bankerna tar ett större ansvar för sitt risktagande i sin utlåning.
En tanke att fundera kring i diskussionen om hur man ska ta bort ränteavdragets dåliga effekter.
Ta inte bort ränteavdraget , gör om det så att det ger rätt incitament!
En fossilfri flotta om 3.631 år eller till 2050?
Vad är planen för en fossilfri fordonsflotta till 2050?
Antalet skrotade bilar är ca 200.000 / år och det stora flertalet är över 20 år gamla. Det innebär att om vi ska ställa om till en fossilfri fordonsflotta så kommer det att ta minst 22,5 år med den takt vi har idag. Detta förutsätter att alla bilar som nyregistreras är helt fossilfria.
Antalet nyregistrerade var 2014 över 300.000st men snittar ca 250.000st och antalet lätta lastbilar ligger på ca 40.000st/år.
Miljöbilars andel (SCB)2014 av totalen är 17,4% (53.030st) varav:
1. Diesel 64,2% (34.047st)
2. Elhybrid 13,5% (7.173st)
3. Gas 8,9 % (4.716st)
4. Laddhybrid 4,6% (3.428st)
5. E85 4,6% (2.427st)
6. El 2,3% (1.239st)
En fossilfri flotta om 3.631 år eller till 2050?
Med den takten som vi idag ställer om fordonsflottan till en helt fossilfri flotta så kommer det att ta 3.631år. Om vi ska lyckas till 2050 så måste varje bil som nyregistreras vara helt fossilfri. Det innebär att vi måste jobba på alla fronter för att detta ska lyckas.
Solcellsekonomi med Elbil
En elbil drar ca 1kwh / mil vilket gör att en genomsnittsbil konsumerar 1.500kwh per år. Om elen totalt kostar 1,2kr/mil vilket är 1800kr / år.
Motsvarande kostnad för en liten miljöbil som drar ca 0,4l/mil blir 8.400kr/år om bensinkostnaden ligger på 14kr/liter.
Besparingen är således 6.600kr/år vilket motsvarar räntekostnaden för ett lån på 165.000kr vid 4% ränta.
I ett land som Sverige med långa avstånd är det också många som kör många mil. Ca 20 % kör mer än 2 000 mil per år och 7 % kör mer än 3 000 mil. De allra flesta kör mellan 1 000 och 2 000 mil per år och bara 15 % kör inte alls.
Antalet personbilar i drift är ca 4,5 miljoner och ökar med ca 2% per år. Om elen kostar 1,2 kr/KWh och bensinen kostar 14kr/liter så sparar hushållen ofantliga 29,7 miljarder per år om dessa bilar vore elbilar jämfört med en snål miljöbil som drar 0,4l/mil. Med dagens bensinförbrukning +50milarder.
De bilar som kör mest och som står för en stor del av nyproduktionen är tjänstebilar, kommunala bilar och taxibilar. De byts kontinuerligt ut kommer sedan ut på andrahandsmarknaden och kan driva omställningen snabbare. Därför bör staten enbart stödja tjänstebilar som drivs helt av el samt laddhybrider med en räckvidd på minst 5 mil på el. Dessutom bör staten sätta krav på detsamma för taxibilar i trafik.
Kommunal och Statlig verksamhet går före
Våra institutioner måste gå före så att fossilfria bilar når gemene man. Det innebär att fossilfritt gäller fr.o.m. idag i alla inköp av fordon där så är möjligt. Inga statliga stöd ska ges till fordon som inte är fossilfria och samtidigt så måste kommuner i alla detaljplaner säkerställa tillkomsten av laddstolpar för elfordon. Dessutom måste Staten till 2050 säkerställa de 6,75TWh som fordonsflottan behöver för sina transporter.
En tydlig och långsiktig plan
Bilindustrin behöver en tydlig och långsiktig plan för omställningen där alla parter är informerade, delaktiga och har möjlighet att leverera. Förslagsvis sätter man olika datum då vissa saker ska vara genomförda. Planen ska matematiskt bygga på att vi har en fossilfri fordonsflotta år 2050.
- Idag ska förmånsvärde för elbilar vara noll
- Idag ska alla statliga och kommunala fordon vara miljöfordon
- Om 2 år ska alla tjänstebilar vara miljöfordon
- Om 2 år ska all kommersiell trafik (taxi) vara miljöfordon
- Om 4 år ska bara miljöbilar få nyregistreras
- Om 4 år ska statliga och kommunala bilar drivas av fossilfria bränslen
- Om 7 år får inte bilar drivna av fossilbränslen säljas
- Om 10 år tillförs en extra skatt på alla fordon som inte är miljöfordon
- Om 20 år får inte bilar enbart drivas av fossila bränslen
Ers Kungliga Höghet, För Sverige - in i framtiden
När Kungen, förr i tiden, beslutade om var en stad skulle anläggas eller var ett av hans slott skulle placeras så var det oftast av militär- och handelsstrategiska skäl som det blev än det ena och än det andra. Förutom kontroll över militären så var ekonomi makt, förr liksom idag. Det intressanta är att kungahuset, även idag, sitter på den största ekonomiska makten, utan att fullt ut förstå att utnyttja den. Nu är det dags att använda den makten. ”För Sverige – I tiden”
Kvar från den tiden, då all makt inte utgick från folket, har vi vårt i många stycken mycket uppskattade Kungahus men även arvet av många regenters strategiska beslut. Vår kung av idag har t.o.m. beslutat sig för att bo i ett av de allra mest betydelsfulla, nämligen Drottningholms slott. Naturligtvis var det betydelsfullt när det tillkom och en arkitektoniskt hyllning till den tidens stora europeiska makthavare i Frankrike. Idag är detta fantastiska slott med dess omgivning ett av våra få Världsarv, vilket vi är mäkta stolta över.
Drottningholm och Kina Slott drar över 500.000 besökare varje år och många är turister från hela Sverige men mestadels övriga världen. En viktig del i dess attraktionskraft är att kungafamiljen valt att bo just där och att få kungligheter släpper allmänheten så nära inpå livet såsom Bernadotterna.
Aldrig, i modern tid, har kungahuset varit viktigare; för Ekerö, för Stockholm och Sveriges ekonomi.
Förutom en turistattraktion är Drottningholm fortfarande oerhört strategiskt placerad bredvid FRA och mitt i Mälardalens vattentäkt. Tack vare detta skulle kungahuset verkligen kunna utöva sin ekonomiska makt. Drottningholm är nämligen en av de många viktiga nycklarna för att Stockholm ska kunna fortsätta att vara motorn i svensk ekonomi. Det fantastiska med Drottningholm är dess placering som skyddar eller kanske förhindrar Stockholm från att vara en del av Mälarregionen. Men framför allt så får inte Mälarregionen ta del av Stockholms kraft och utveckling i den utsträckning man skulle vilja.
Två busslaster eller mer med nya stockholmare kommer in varje dag. Lokaltrafiken behöver byggas ut, SL blöder och storsatsningar på Förbifarten ska förlösa köerna. Slussen och ”getingmidjan” är fortfarande problemområden. Bostadsbristen är fundamental och frågan är om 250.000 nya bostäder kommer att ta bort de 500.000 som idag står i bostadskö. 2,5 miljoner stockholmare ska bli 3 inom kort.
Sveriges huvudstad Stockholm har växtvärk och Spotify´s Daniel Ek sätter ord på den frustration som alla känner. Här finns det jobb, företag och ekonomi men bostäderna hänger inte med i utvecklingen. Det hämmar hela ekosystemet som svenska StartUp- och IT-undret lyckats skapa.
Stockholm är dock mycket större än bara kommunen eller länet. Vi har många kranskommuner men hela Mälardalen har en nyckelroll för att Stockholm ska lyckas och fortsätta vara loket i ekonomin. Hela regionen måste växa och alla behöver dra sitt strå till stacken. Transporterna och bostäderna måste lösas för hela regionen för att det ska fungera.
”Där ska den ligga”
Jag ser fram emot den dag Carl XVI Gustav kliver högst upp i Götiska tornet vid Kanton, tar bladet från munnen och yttrar orden,
- Där ska Drottningholms tunnelbanestation ligga.
För det är precis så enkelt och så billigt att ta bort en av låsningarna kring Stockholms fortsatta tillväxt. Förutom att Kungen har säkrat Världsarvet, miljön och framtida turistintäkter med en egen T-banestation så har han också öppnat upp för två angränsande kommuners egen tillväxt.
Arkitektoniskt blir det en fröjd för alla besökare som får se första anblicken av Drottningholms slott antingen gåendes över Drottningholmsbron eller från söder genom den engelska eller franska trädgården.
Stockholm underlättar, genom att flytta ut bussterminal och infartsparkering, för pendlare från Ekerö kommun samtidigt som trafiken kring den svårbemästrade Brommaplansrondellen inte förvärras. Ekerö, där en stor tillväxtpotentialen ligger, har löst kommunikationen för den egna befolkningen för lång tid framöver. Ekerö kommun kan växa i egen takt och dra sitt strå till stacken för Stockholms tillväxt, men utan att tappa sin identitet som landet nära stan.
Bevara Världsarvet Drottningholm och utveckla Ekerö
Brommaborna har länge lidit av att vara genomfartsområde för Ekeröbor likväl som för turismen till Kärsön, Lovön och Drottningholm. Det enda vi vet är att, med Stockholms växande befolkning så ökar trafiken om vi inte löser upp knutarna. Förbifarten måste möta den kollektiva pulsådern.
Vi har fått ett underbart naturskyddsområden på Kärsön som också skulle gynnas av minskad biltrafik men ändå ökad tillgänglighet. Världsarvet kan säkras och utvecklas som turistnav för lång tid framöver. Med en bussterminal, infartsparkering T-banestation vid Kanton kan Ekerö kommun styra själva över trafiklösningar och utbyggnadstakt utan att det drabbar Världsarv eller Brommaplan. Drottningholms skola kanske kan bli en för Ekerö så välbehövlig och konkurrenskraftig gymnasieskola med ett större upptagningsområde. Drottningholms Golfklubb får en tillgänglighet för hela Stockholmsregionen vilket stärker dess konkurrenskraft. Men framför allt kan Ekerö växa utan att det förstör dess karaktär.
2km tunnelbana för ca 2 miljarder kr från Brommaplan, via Kärsön och förbi Drottningholm kan göra så mycket och Carl XVI Gustav har nyckeln att föra Sverige – in i framtiden.
Carl Ståhle – Arkitekt, Ekeröbo och aktiv i MiljöPartiet
Vår generations Miljonprogram
Vi bygger framtidens samhällen!
En bra byggnad ska stå i minst 100år men helst längre än så. Andra bra byggnader ska lätt kunna återvinnas i sin helhet. När vi nu står inför vår generations största satsning på nya bostäder i och kring våra städer så har vi ett stort ansvar. Förutom att vi behöver förnya och renovera redan existerande bostäder så måste vi tyvärr riva en del som inte håller måttet. En del av Miljonprogrammet är tyvärr i så dåligt skick att det inte är möjligt att renovera. Den gången glömde vi livscykel-ekonomiskt tänkande.
Bygg efter bästa förmåga – inte efter minimikrav
Samhällsekonomiskt, socialt och miljömässigt måste vi därför ställa helt andra krav på byggandet än vad vi gör idag. Vi måste bygga efter ”Bästa förmåga” istället för minimikrav. Finansieringen , återbetalningstid och driftskostnad är naturligt att se över men vi behöver även väva in samhällskostnaden när vi tänker livscykelekonomi.
I retrospekt så blev de kostnadseffektiva byggnaderna från Miljonprogrammet ohemult dyra. Inte bara för att de nu måste renoveras eller rivas, utan mest för den sociala kostnaden, segregrationen men även missarna i miljötänk. Det finns andra kvalitéer än ett effektivt industrialiserat byggande. Här har politikerna en avgörande roll för ett lyckat resultat och deras bästa verktyg är detaljplanerna. Hur får man energi-, livscykelkostnaden samt tankar om cirkulär ekonomi, in i krav och i lag? Kommuner måste styra bättre genom detaljplanen.
Människans tid i fokus
Efter över hundra år med industrialisering, effektivitet och bilen i fokus, där städer ses som en maskin och där människan får ta en biroll, så bör vi sätta var människa i centrum. Städer är levande organismer som är skapade av och för människan. Vilka är då människans behov och vad värderar vi?
För både ekonomi och livskvalitet, när vi bygger, måste människans ”tid” vara central. Inte primärt tiden det tar att bygga utan tiden som vi spenderar i byggnaden, i staden, på landet eller på väg däremellan. Tiden på dygnet för var person är definitiv. Tiden på vår jord är utstakad men ekonomi, produkter, tjänster, nöjen, trender och intressen kommer att förändras. Vi vet också att det finns lika många viljor som det finns människor för hur vi vill spendera vår tid. Så vad kan vi som politker och samhällsplanerare göra?
Högre ambitioner – för att vi kan
Byggnadens tid är över hundra år och städers strukturer står i hundratals, kanske tusentals år. Vi vet Idag att vi måste ställa om till ett hållbart samhälle. Om vi ska nå dit måste vi därför bygga efter ”Bästa förmåga”. Vi kan bygga återvinningsbara, tillfälliga lättare strukturer eller så bygger vi med kvalitet och långsiktighet i fokus. Vi kan och vi måste bygga Noll- och Plusenergihus, varje gång, därför om vi inte gör det nu så missar vi alla mål med ytterligare 100år. Enkel matematik säger att vi inte har råd att vänta eftersom en byggnad står i minst hundra år.
En slags ny-minimalism
Vi vet att mycket av tiden ligger i de korta vardagliga transporterna och en av lösningarna är därför tät bebyggelse med integrerade arbetsplatser, kollektiva transporter och varierat bostadsutbud. Variation är nyckeln för både ekonomi och social interaktion. För på arbetsplatser behövs alla kompetenser, mångfalden och jämställdheten vilket innebär att vi måste bo bredvid varandra i samma område om vi ska ha minimala tidsavstånd. Lagerarbetaren, sjuksköterskan, arbetssökanden, finansanalytikern, entreprenören, chefen och politikern. Gamla, barnfamiljer liksom unga i samma område för att de behövs, för att variationen är en kvalitet och för att tid är kvalitet. Livskvalitet!
Vi gjorde vårt bästa – det är vårt arv.
Kommande generationer får ärva och förvalta det vi gör idag och de får också göra egna analyser, beslut och förändringar. Vi agerar efter vår tids förutsättningar men vi måste göra det vi kan. Inte bara för att det är rätt utan för att det är ekonomiskt mest lönsamt, idag och i långa loppet.
Carl Ståhle – Arkitekt, Entreprenör
